Varför lågaffektivt bemötande?

Det enkla svaret är: för att min erfarenhet säger att det är effektivt!

Egentligen tänker jag dock att det finns fler och kanske ännu viktigare skäl.

Om man tittar på några av grundprinciperna i lågaffektivt bemötande, som att sätta värde på individen och att på olika sätt se till att den du möter behåller sin självkontroll, så är lågaffektivt bemötande för mig också ett sätt att alltid känna att min påverkan på andra människor så långt som möjligt är positiv.

Att undvika smärta hos den andre och undvika bestraffningar är principer som påminner om strävan att mitt bemötande även i de allra svåraste stunderna inte ska ha en negativ inverkan på andra människors liv, tillit och självkänsla.

Att arbeta inom omsorg kan ibland innebära att man ställs inför stora utmaningar och problematiska situationer, och det verktyg man främst har tillhands är sig själv och sitt eget bemötande. Det var den insikten som väckte ett intresse hos mig redan som 17-åring när jag såg dokumentären om "Elisabeth-sveriges farligaste kvinna" (du kan läsa mer om detta fall här ).

När jag senare, efter att ha arbetat några år på området, stötte på lågaffektivt bemötande blev jag mycket förtjust eftersom jag då upptäckte att det fanns en teoretisk ram för det jag lyckats med i vissa situationer men inte riktigt förstått varför.

Så förutom effektiviteten handlar lågaffektivt bemötande för mig om etik, om en människosyn som måste få genomsyra vardagen men också om att få stöd att göra det rätta, eller det minst skadliga, i svåra situationer.